15:44:58
Min väg till normal
Allt började i början av gymnasiet. Jag var inte på topp helt enkelt och kände att jag var i behov av en livsstilsförändring. Jag hittade glädjen i träningen och slutade tvärt med alla kolsyrade drycker och allt som innehöll socker. Jag fick betydligt mer energi och kände mig friskare än någonsin. Det var bra att jag valde att göra den här förändringen, eftersom jag tidigare var ur kondition både fysiskt och psykiskt. Mitt främsta mål var aldrig att gå ner i vikt. Det bara hände. Efter ett par månader hade 5 kilo försvunnit utan större ansträngning, men det tänkte jag inte desto mer på.
Jag fortsatte som tidigare, tränade så gott som dagligen och åt så nyttigt jag bara kunde. Vänner och bekanta påpekade att "så snyg och smal du är Emma, jag önskar jag hade din kropp". Klart att det peppade en att fortsätta. Nu var målet plötsligt att se så bra ut som möjligt. Allt blev tvångsmässigt. Jag fick ångest av tanken på att behöva äta en glass, till exempel. 3 kilo till förvann.
Det intressanta här är vad sånt här gör med ens hjärna och sätt att se på sig själv. Jag trodde helt seriöst att jag var normal. Jag såg inga fel med vad jag gjorde. Sedan kom smällen som fick allt att spåra ur. Jag fick körtelfeber och klarade inte av att äta på två veckor. Mittiallt började vågen visa siffror som började på 4. Vilket är extremt farligt för en som är såpass lång som jag (170 cm). Jag började inse att det var ohållbart, men tänkte att "jag lägger väl på mig lite med tiden, det tar vi sen". Men det kom inget "sen". En hel sommar gick och det slutade med att jag slutade fungera. Jag kunde inte andas. Att ställa sig upp från en stol gav mig hjärtklappningar och jag kunde inte tala utan att börja flämta och flåsa som om jag sprungit ett marathon.
Jag for till skolsköterskan, som vägrade hjälpa mig eftersom jag inte var från stan. Det slutade med att jag var tvungen att åka till privatläkare. Efter ett par dagar ringde han och sa vad som var fel på mig. Ni kanske redan har listat ut vad det var. Jag fick panik. Men jag var fast besluten om att jag skulle klara av det, på egen hand.
Anledningen till att jag skriver det här är att jag ser samma tendenser hos andra människor nu, samma tendenser som jag visade i ett tidigt skede. Jag vill bara varna er; att vara smal ger er ingenting. Ni vill inte se ert skelett genom huden. Ni vill inte vara så svaga att ni inte kan stiga upp från stolar.
Tack och lov slutade historien lyckligt för mig, som mellan augusti och november lyckades gå upp 10 kilo och få tillbaka förmågan att stiga upp från stolar och tala i fullständiga meningar. Dessutom mår jag så mycket bättre psykiskt nu. Såklart kan mat ge mig ångesttankar, men jag vet nu hur jag ska hantera dem. Ingen dör av en chokladbit nu som då. Och om man känner för en vilodag från träningen; TA EN.
Hellre lite småmjuk och vid liv än pinnsmal och död.
Sådär. Det var min historia, ni som undrade.
Frågor på det?