12:29:57
Forever alone?
Varning: den här texten kan innehålla spår av existensiell ångest,djupa funderingar och känslor.
På lördagkvällen hamnade jag i en diskussion om rädslor. Jag fastnade lite i det ämnet och tankar kring det har snurrat i mitt huvud sedan dess. Jag är nämnligen en väldigt orolig människa,tro det eller ej. Jag klarar inte av höjder,jag klarar inte av att sitta med en öppen dörr bakom ryggen (antar att det är nån slags anti-anfallsbeteende som min undermedvetna grottmänniska har), jag klarar inte av stora hundar, jag tål inte då det går fort... You name it.
Men min största rädsla i denna värld är ändå att bli ensam. Missförstå mig inte,jag älskar att vara ensam, sålänge det är självvalt. Det är fruktansvärt skönt att sitta och bara njuta av tystnaden. Men jag är livrädd för ofrivillig ensamhet. Det värsta som kan hända är att jag någon gång i livet faktiskt inte har någon att gå till. Jag tackar alla gudar för att jag blivit så bortskämd med fina vänner hittills. Jag vet att jag inte säger det åt folk i min närhet tillräckligt ofta (eller alls (?) för den delen) men jag uppskattar verkligen att ni finns där för mig. Jag måste verkligen lära mig säga åt människor att de betyder mycket för mig.
Oj, nu flög fingrarna över tangenterna lite friare än vanligt. Jag vet inte vad jag vill få ut av att skriva det här. Men ibland är det skönt att få lufta mina tankar och få saker "off my chest".
Du ska vet att ja kommer allti att finnas <3 för ja e å rädd att sama sak sku händ mej men man ha ju träffa di bästa som finns så ja tror int att man kommer bli ensam nångång :)