07:47:15
Grannystan-teorin
I woke up like this. Och ja, jag har glasögonen på huvudet som en 80-årig tant. Lev med det.
I skrivande stund sitter jag i soffan, kollar på friends och läser en handfull bloggar. Bloggar vars innehåll består till stor del av beskrivningar av skribenternas inträdesprov. Jag känner en växande panikkänsla någonstans i mitten av halsen. Det börjar närma sig nu. Jag har läst och läst och läst men ingenting verkar fastna. Jag tror jag använde upp all hjärnkapacitet vid studentskrivningarna. Jag vill verkligen verkligen verkligen komma in till någon av utbildningarna jag sökt till. I mitt huvud bor jag redan i helsingfors. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ifall det inte blir som planerat. Ett mellanår är inte ett alternativ för mig. Samtidigt som jag tvivlar extremt på min förmåga är det en liten del av mig som är överoptimistisk och ser det som en självklarhet att jag ska klara inträdesproven. Jag vill dock inte låta den delen ta över. Jag inbillar mig att genom pessimistiskt tänkande kan jag rädda mig själv från besvikelser. Har man inga höga förväntningar kan det bara bli bättre än vad man förväntat sig, eller så blir det ungefär som man tänkt och då är det inte så farligt iom att man mentalt förberett sig på det. Jag vet inte vad jag vill få ut av att den här romanen. Det känns lite lättare bara att få sina tankar i synlig och någorlunda organiserad form. För att citera Olivias teori:"kvinnor tankar är som ett garnnystan. Karars tankar finns i lådor. Ibland tar de bara fram en tom låda och står och stirrar ut genom fönstret"
Just nu vill jag bara ta fram en tom låda och leva i nuet istället för att försöka reda ut mitt bångstyriga garnnystan av framtidstankar. Tack för mig.